Slipsen som hänger runt halsen min dras åt allt mer och mer, medan skjortan jag bär sätter tryck på axlarna. Alla tårar som vill ut stannar i kammaren för att behålla modet som ska ge mig kraften att kunna fortsätta andas. Vi sitter i rader och tittar på fotot, på ljusen och på alla blommor. En man går fram och presenterar sig. Han berättar om livet trots att han knappt levt det själv. I vanliga fall hade det stört mig, men inte idag. Jag tittar ner i golvet, upp i taket och ut igenom fönstret framför mig. Allt känns tomt.
Musiken närmar sig allt närmare hjärtat på mig och tårarna får svårt att stanna inne. Jag försöker förgäves att ta djupa andetag. Allting inombords rasar ihop och en tår faller ner på kavaj-byxorna. Ingen såg det, så jag lägger handen över och låtsas som ingenting.
Den främre raden reser sig och går sakta fram för att ta farväl. De står kvar ett tag och tårar faller nedför deras kinder. Jag förstår dem. Jag går fram men släpper ingen tår, inte ord kommer ut ur min mun. Alla tankar kör över mig och jag stannar till för återfå balansen. Vi tänder ljus. Vi lägger rosor. Vi skänker tankar. Och sedan lämnar vi lokalen.
Vi far en bit bort för att sätta oss ned ett tag. Fika. Något jag inte riktigt klarar av. Min syster häller upp varmt vatten i en kopp åt mig, så jag sträcker mig efter tepåsarna. Tar koppen och sätter mig vid bordet där familjen sitter. Jag hör skratt från köket. Jag hör roliga skämt från bordet en bit bort, men inget utan av det får mig att skratta. Utan jag ger ett leende fyllt med sorg och utan glädje. Ett leende som jag finner passar denna dag.
Vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar