my dear daylight to darkness.

Jag förstår inte alltid, men det är sällan du förklarar. Jag försöker och försöker, men det känns sällan som att jag hjälper utan mer som att jag förvärrar saker och ting. Det är aldrig min mening. Jag blir ledsen när du bara sitter ute i din ensamhet. Du undviker ögonkontakt, bara stirrar ner i telefonen. Du pratar hellre med andra än mig. Det gör ont. Och jag ser att det gör ont i dig, men det gör lika ont i mig när jag ser dig som du är idag. Du längtar bort, du berättar var du vill fara, hur länge du vill vara och hur du tar dig. Men aldrig frågar du om jag vill följa med. Du vet säkert att jag inte kan, men att fråga hade inte skadat. Åtminstone då så vet jag att det inte är mig du vill bort ifrån. Men nu vet jag inte mer än din destination och tidsplan.

Jag förstår inte hur saker kan gå från snövitt till bläcksvart över natten. Och hur du kan ge mig det underbaraste leendet på natten och sedan vakna med ledsna ögon. Jag ser att något är fel, men du vill inte dela med dig... Utan du låter mig sitta hängande med tusen frågor runt halsen.

Jag hoppas att du hittar det du letar efter, för just nu känns det som att det inte är mig du behöver. Hur mycket det än tar i att säga det... För om det hade varit så, borde du ha berättat. Jag är inte den som är utan problem, jag har ett förflutet jag inte är helt stolt över. Vi har alla lik i garderoben. Och jag ber dig inte att gräva fram dem... Allt jag vill är att du bara skrapar bort lite från ytan.

Jag älskar dig.